sweetybabydoll

Ungefär så ser det ut på min dator just nu. Gick upp vid 08.30 tiden idag för att sätta igång med ett arbete som skall vara inne på fredag och som jag inte ens börjat med. Trodde att det skulle gå lätt och att jag skulle vara klar vid det här laget men det enda jag lyckats åstadkomma är namn o datum o rubriken, resten är BLANKT. Varför är det så svårt att komma igång? Mina tankar o ork är helt borta och jag har ingen som helst lust att börja. Ett annat tecken på att saker o ting inte är som det ska är att jag nyss druckit min andra kopp O´boy. Jag dricker aldrig det i vanliga fall, men det har blivigt lite av min depp dryck.

Det är knappt 1½ månad kvar innan jag tar examen för min utbildning, om jag nu tar den? Det är hur mycket helst kvar att göra och lämna in. Det som oroar mig mest är ekonomi delen, jag skippade den tentan o nu är omtentan om dryga 2 veckor. Jag vet att hur mycket jag än pluggar så kommer jag köra den! Jag har alltid haft problem med matte, jag klarade knappt av matematiken på högstadiet och det var ren tur att jag blev godkänd. Samma sak på gymnasiet, jag hade en underbar lärare som tog sig an mig och inte gav upp. Men nu då? Jag kan inte plugg på egen hand för jag förstår inte! Enkla tal som är självklara för andra är det mest komplicerade för mig. Tänk om det blir så? Att jag inte får min examen på grund av att jag kör ekonomin?  Vad ska jag ta mig till då? Jobba på donken? Inte ens där får jag säkert jobb.

Allt detta som snurrar runt i skallen just nu håller på att göra mig galen. Åstadkommer man ett hinder så väntar där 100 nya.

På sista tiden har jag börjat längta bort. Jag saknar London. Även om Allting inte var guld o gröna skogar där så var det någonting som fick mig att må så bra. Ibland gör det så ont att tänka på den tiden, mitt rum, sötnosarna till barn jag tog hand om, alla små utflykter, mötet med nya människor. Känslan av att vara anonym bland alla miljontals människor men ändå känslan av att vara hemma, att ha hittat rätt.
Allt oftare undrar jag om jag gjorde rätt som gav upp? Skulle jag inte stannat kvar o kämpat ett litet tag till? Hade saker o ting ordnat upp sig? Hade jag varit lyckligare där då? Hade jag hittat ett jobb o en mysig lägenhet? Det kommer jag aldrig få veta. Men ibland känns det som om jag skulle göra vad som helst för att vara tillbaka där.